Jag tror nästan alla har varit utsatta för någon slags mobbning. Innan man ser det är man på botten av livet och kan göra det värsta. 

Någonting jag aldrig har förstått är att nästan alla som blir eller har blivit mobbade blir det i skolan. All slags av mobbning försigår i skolan. Frågan lyder alltid, varför man blir mobbad? Vad har man gjort? Varför blev just jag utsatt för detta? Vad gör alla vuxna mot detta? Tar dom vuxna hand om det? Lärana vad gör dom åt detta?

Jag har träffat många lärare och det finns alltid olika typer av lärare som tar hand om mobbning på olika sätt.

 

* Först så har vi den läraren som är för rädd att göra någonting. Rädd för sina elever.

* Den läraren som var en mobbare när den var liten och tycker att det är okej att mobbarna får göra vad dom vill

  för att det är normalt. (Det är inte normalt, det är sjukt. INGEN ska bli mobbad) 

* Den andra läraren som tycker att man behöver prata om vad som händer. Att man ska prata med en skolkurator.

* Läraren som säger att det är sitt egna fel att man blir mobbad. 

* Läraren som skiter i att man blir mobbad och bara låter det vara.

 

Jag har nått botten i mitt liv tack vare skolan, eleverna och även lärarna. När jag mådde som dåligast var det tydligen mitt fel att jag mådde som jag gjorde enligt mina lärare. Jag fick gå till kuratorn och prata om mina problem. Det var jag som var tvungen att ändra på mig. Det är fortfarande inte längesedan jag mådde som dåligast. Om jag bara pratar om det så brister jag alltid ut i gråt. Det är ett sånt känsligt ämne för mig.

Vilken mobbning blev jag utsatt för då? Jag var runt 10-11 och var den osynliga, även den som sa ifrån när jag var med om nåt jag inte gillade. Klasskompisar kom fram kallade mig dumma saker. När jag blev kallad dumma saker så drog sig mina kompisar ifrån mig för dom skämdes att vara nära mig. Sedan hade jag inga kompisar kvar. Jag var själv, osynlig, rädd. Gick hem från skolan och grät, ville bara försvinna, tankarna i huvudet snurrade runt "jag suger", "ingen gillar mig, alla hatar mig", "jag borde inte ens leva"..  Detta håll nästan på i två år! Jag bytte skola, men det slutade inte där. 

Ni som blit utsatta av någon slags mobbning det är INTE erat fel att det händer er. Det är det verkligen inte. Dom som är mobbare det är dom det är fel på. Det är dom som borde prata med en kurator, det är dom som är tvunga att ändra på sig. Ni måste säga ifrån, stå upp för er själva. Vänta inte i 2 år innan ni säger STOPP jag vill inte mer nu. Var stark.

 

En film jag måste rekomdera. "Cyberbully" heter den och jag tror många känner igen sig. Jag tyckte filmen var bra, satt bara och grina genom hela filmen. 

 

Kramar ♥:)